love. kat

Norrland är vackrare än någonsin

älvarna ringlar sig in i mellan skogarna

äter upp marken

svarta och blanka och kalla är de

älvarna

 

jag vaknar hemma med mensblod på madrassen och skrubbar med svinto och kallt vattnet och

drar upp det fotlånga ljusblå nattlinnet upp över axlarna

när ingen ser tillåter jag mig att längta

jag vill ännu inte vara

här

så jag klär mig i de vita spetsunderkläderna jag köpte norröver, stryker försiktigt över det mjuka tyget med fingertopparna

jag är smuts och upplyst renhet

 

på festivalen är jag nitton år igen, jag är nitton år igen

och jag cyklar hem längs landsvägar precis innan soluppgången och de slagna ängarna vilar bredvid rödmålade lador

det går fort i nedförsbacken och jag luktar lägereld

och solen går upp mitt i natten, mitt i morgonen och det är så mycket liv inuti mig att det exploderar i ljus

 

allt är en utflykt från livet och jag älskar det

jag frågar om även han vill ha filten runt sina axlar och jag vet att den är för liten för att vi ska göra något annat än att stå så nära att vi måste röra varandra och jag låter det vara så

jag vill få låta det vara så

jag låtsas en stund fastän allting är sant

och när han sjunger är det som även han bär alla åldrar inom sig

 

jag tänker sedan att det är så jag ska förklara det, ursäkta det

jag ska säga så som hon sa till mig, att det är som att jag bär alla åldrar inuti mig

alla åldrar på en och samma gång

så sa hon

så ska jag förklara det

 

när vi sitter framför elden lutar jag mig mot hans axel och han frågar alldeles för tyst om jag vill sitta bekvämare än så och jag lyssnar alldeles för noga för att missa något han säger så han håller armen om mina axlar och jag lutar huvudet mot hans bröst

och det är nästan verkligt

alldeles nästan sant

 

jag dricker för många glas mousserande vin på balkongen i den tryckande högsommarvärmen

och han skriver att han letar ett akustiskt piano för att spela in låten och skicka till mig

till mig

så jag skriver att vissa stunder är stora, vissa stunder avundas jag alla som inte är mig

och jag skriver att det var så, då, på den lilla festivalen i Hälsingland som ingen kände till utom vi

det var så i morgonsolen, i ängarna, i utkanten av elden

 

i Norrland äter älvarna upp marken

där är natten aldrig mörk, där ringlar vägarna längs ladornas marker

där är ljuset tyst när det vilar i hörnet av sängen

där har himlavalvet lämnat stigar längs havskanten

och där exploderar livet i ljus på landsvägen när jag cyklar hem