tisdagsrättfärdigande
De sa till dig att du var den vackraste, att du var den allra heligaste. De sa att du var som stjärnorna, som smaragderna, som juvelerna, som ädelstenarna. De sa att du var gudinnan över allt som är vackert och ljust i världen och du valde ut den vackraste blomman på ängen för din skönhet kräver det skönaste i gengäld. Världen står i skuld till dig för din existens. Så är det, så har du sagt, så ska de buga för dig. Men världen visste inte om skulden, du berättade det aldrig för världen och däri låg ditt misstag. Framgång är aldrig framgång om ingen annan känner till den.
Högmod går före fall sa Bibeln men du läste den aldrig. De sju dödssynderna väntade i blomman längst bort utom räckhåll för alla andra fingrar än dina. Klåfingrar har du. Klåfingrig tar du på världen med flottiga händer greppar du stjälken och underjorden öppnar sig.
Hades, min vän tar du emot denna skönaste av alla brudar, den allra största av alla självrättfärdigande själar. Är hennes övermod tillräckligt? Är hennes fåfänga, hennes arrogans, hennes skenhelighet helig nog för dig? Henne offrar jag gärna, lägg henne som blot, låt henne blöda för mina synders skull. Ur hennes kropp ska mitt blod flöda så jag aldrig behöver kännas vid smutsen som väntar vid dina fötter. Från hennes kött och hennes ord tar jag avstånd och med vita fingrar och rena tankar blir syndaförlåtelsen min.