- - __ __ __ - -
Juli är hettan. Jag gråter ner över mitt munskydd när jag lyssnar på Johannas Anyuru vinterprat på ersättningsbussen mot Bålsta. Badar i vatten lika varmt som mig, vet inte var jag slutar, var det börjar. Svalorna flyger lågt men regnet kommer aldrig.
Juli är rädslan, inte under de jättelika ekarna på naturreservatet men alltid i andningen, i den heta luften. Den är de otaliga promenaderna, rakt fram, rakt fram, rakt fram. Jag går förbi platsen där han studerade, den stora vita byggnaden. Andra tider, annat liv, det klibbar av svett på hela kroppen. Dricker kallt, kallt vitt vin och kall öl och kall öl och vill alltid ha mer.
Hon säger att vi är som systrar, att vi har ett systerskap och jag äter kött och dricker rom och han som jag träffar som var kär i mig när tiden var en annan kan knappt möta min blick. Jag säger inte att jag har hans dikt på köksbordet, fastnaglat på en bit kartong från Granit.
Jag är så rädd för allting. Simmar inte nära näckrosorna för att inte mina ben ska trassla in sig i de långa stjälkarna, vill aldrig att någon ska röra vid mig igen. Allt har ett slut. Vaknar klockan fyra på morgonen och allt är ljus, plockar lavendelblommor att hänga på tork. Skapar mormorsbroderier, stoppar in minnen mellan fuktigt kalla lakan i ett skåp jag inte längre minns var det står.
Kan inte sova om nätterna, det är den eviga värmen. Raderar bort, medicinerar, försöker andas. Det monotona surrandet från fläkten, mullret som ökar vid kanten av horisonten.