och jag önskar att det inte hade varit så
det är tisdagskväll och vi dricker för mycket vin
han och jag, äldre nu, alldeles för unga senaste gången vi sågs
vi pratar knappt om det
men han frågar mig försiktigt, hur jag ser på honom nu, jämfört med då
tyst frågar han det, som i förbigående, som att det egentligen inte är viktigt
jag svarar att vi var för unga då, att vi inte hade en aning om nåt, vilka vi var, vart vi skulle
mm, svarar han
(och jag säger ingenting om allt som kunde sägas.)
det mörknar utanför
härinne är det stimmigt och varmt, fullt med folk och flackande ljuslågor på varje bord
vi blir tysta en stund
men när servitören kommer till vårt bord ler vi i samförstånd
ja tack, vi behöver mer vin
du förstår vi har tio år kvar att prata om
så pratar vi politik och integration och jag blir arg
jättearg och ledsen och till slut får han vara tyst
ångra sig lite
och stryka mig försiktigt över armen
och jag får förlåta
nu har han missat sista bussen till lägenheten han lånat ikväll
jag får sova hos dig tror jag, utbrister han glatt
jag fingrar på rödvinsglaset och blir nöjd
(och hoppas att han inte ser, hur jag betraktar honom, hur jag observerar honom när han ler)
det är såklart inte städat hos mig och jag får ursäkta och han somnar på soffan sen
han får precis plats i soffan, precis så det räcker till, och när han sover sätter jag mig på köksmattan och önskar att det inte hade varit så
på köksmattan sitter jag och räknar andetag
vems det var har jag glömt
och så räknar jag steg
hur många det skulle vara till honom
hur många det skulle vara att gå till honom och be honom att låtsas som att vi egentligen inte existerade i verkligheten
just den här natten
så många nätter som egentligen inte funnits
så många kvällar i barndomsvillan som inte existerade sen
vi är för gamla nu