och det var så berättelsen slutade
jag vet att jag sa förut
att jag skulle gråta blod
men det gör jag inte, konstigt nog
istället rivs världen mitt itu
precis där, framför mig, en stor reva
ett gapande hål mellan ena sidan och andra
de övriga förbipasserande på telefonplans tunnelbanestation ser det inte
de trampar rakt över ravinen
klafs klafs klafs går de över gapet med snömoddiga skor
snöslask över avgrunden
blir det
bara en minut syns den
avgrunden
bara en minut hamrar de
hjärtslagen
bara en minut står jag där
och tittar på sprickan som delar världen
den metalliska högtalarrösten talar om för mig att tåget mot fruängen avgår om tre minuter
jaha
och här står jag och andas framför stupet