urtidsdjur och vita liljor
Det växer buskar utanför mitt köksfönster. Om våren spricker de ut till skira, vita slöjor som borde lukta jasmin och försommar och exotiska vita liljor allt på samma gång men så luktar de inte, jag har borrat ner näsan i dem och känt efter. Jag markerar dagen i mitt minne fast aldrig på riktigt trots att jag tänker att det är viktigt att markera den dagen då allt plötsligt är vitt och darrande. Kaffebryggaren gurglar och väser som ett urtidsdjur fångat i sin egen kropp och jag väntar på att ilskan ska gå över och att kaffet ska bli klart och kanske är det samma sak. Och jag väljer de benvita muggarna vars porslin är kallt mot huden och tjocktröjan kliar lite över nattlinnet och det får bli dag och inte längre natt och det som hänt i drömmarna behöver inte längre vara viktigt och inte heller längre sant.